Vernissage på lördag
Bryter igenom
Äntligen är det dags för vernissage! Med start på lördag och under cirka två månader framöver kommer jag att ha utställning hos Älmhults konstförening. Efter att jag de senaste åren ställt ut mina fjällbilder på många platser runt om i Sverige känns det väldigt roligt att återigen visa bilder på den fantastiska flora som jag varje år återkommer till i mitt fotograferande.
När? Klockan 11 till 13 den 23 november 2019
Var? Kulturhuset Blohmé, Skolgatan 1, Älmhult
Varmt välkomna!
Kulturnatta 2019 i Älmhult
Vy från Njunesgeahci en sommarnatt
I morgon lördagen den 12 oktober är det dags för årets upplaga av “Kulturnatta” i Älmhult. Årets tema är “jordnära” och det bjuds på ett fantastiskt program innehållande allt ifrån min vän Tonys vernissage i konsthallen till konserter, foto och en massa annat spännande. Jag kommer att visa ett bildspel från svenska fjällen. Titta gärna förbi innegården till Norra Esplanaden 1 där bildspelet projiceras på fasaden.
Bildföredrag i Eneryda 2018-02-21
Lappländsk skymning
På onsdag är ni alla hjärtligt välkomna på bildföredrag. I samarbete med Svenska Kyrkan kommer jag att visa bilder på temat “Fjällvandring för kropp och själ”.
Plats: Eneryda församlingshem, Gummegatan 16
Tid: 18:30
Väl mött i Eneryda!
Bildföredrag i Skellefteå 2017-11-15
Meditation
På onsdag kväll är ni alla hjärtligt välkomna till arrangemanget “Fjällvandring för kropp och själ”. Jag kommer att visa bilder från de nordligaste lapplandsfjällen och Carin Nilsson och Thomas Lundmark reflekterar.
Platsen är Stiftsgården i Skellefteå.
Tidpunkten är 18.30 onsdagen den 15:e november.
Dagens bild kommer att vara själva inledningsbilden till mitt föredrag, då den för mig innehåller essensen av fjällvandring och hur den påverkar mig. Här i bloggen lämnar jag till dig som läsare att reflektera – lämna gärna en kommentar. På onsdag berättar jag för alla som kommer och lyssnar!
Bakom arrangemanget står STF, föreningen St. Lukas i Skellefteå, Studiefrämjandet och Norran.
Kulturnatten 2017 i Växjö
En meter foto till Kulturnatten 2017
På lördag (den 28 januari) är det dags för den årliga Kulturnatten i Växjö. Detta år ska jag ställa ut med konstnärerna Tony Roos och Martin Knudsen. Ta gärna en titt på deras hemsidor: www.tonyroos.com och www.martinknudsen.se. Förberedelserna börjar falla på plats och mina fine art panoramor på Hahnemühle Museum Etching blir riktigt bra. Nu återstår bara ramning av bilderna som är upp till en meter breda!
The American Dream av Tony Roos
Vi öppnar utställningen klockan 17.00 och har öppet under hela kvällen. Adressen är Östergårdsgatan 8. Välkommen!
Utställning på Scandinavian Photo i Mölndal
Abiskoalperna från söder
Välkomna på min utställning som just nu hänger på Scandinavian Photo i Mölndal! Dagens bild är en av dem som fått stryka på foten i bildurvalet till utställningen, men jag tycker den platsar här i bloggen.
Adress: Södra Ågatan 18A, 431 35 Mölndal
Öppettider: måndag till fredag 08.00-18.00, lördag 10.00-14.00
Utställningen hänger under december 2016.
Gråa dagar
Stuor Reaiddavaggi, med Nallo som stick upp bland molnen
Tittar ut genom fönstret. Nyanserna påminner om dem jag fotograferade i Stuor Reaiddavaggi i mitten av september. Det mäktiga berget Nallo gömde sig denna dag bland molnen.
Solnedgång från Tuolpagorni – om att avsluta på topp
Utsikt i solnedgången från toppen av Tuolpagorni, 1 662 meter över havet
Efter en dryg veckas fjällvandring tidigare i september visste jag vad väta var. Det började med ett misslyckat vad i en överfull jokk och regn, snöblandat regn, dimma, dis, isskorpsbeklädda stenar, en regnjacka som inte höll måttet, fuktigt innertält och att bokstavligen-hälla-vatten-ur-kängorna-innan-läggdags var några av de ytterligare närkontakterna jag fick med vårt livsnödvändiga H2O.
Tro nu inte att vandringen för detta varit eländig och en man absolut inte vill göra om. Upplevelserna var av precis det motsatta slaget. Till saken hör också att när vädret väl vänder, så blir den upplevda “effekten” mycket kraftigare och man får njuta till fullo av att vara torr och varm.
Efter all vätan under vandringen började jag så smått närma mig resans mål, Kebnekaise fjällstation. Sista natten sov jag i Singivaggi utmed “Dürlings led” och det smattrade ordentligt i tältduken. Regn och vindar kom stötvis från de höga omgivande bergen och jag vaknade till då och då. När morgonen nalkades kunde jag höra att vinden mojnade och att regnet sakta avtog. Efter frukosten slutade det regna helt och av barometern att döma kunde jag förvänta mig finväder. Lite kvickt plockade jag ihop tält och mina persedlar innan det bar av upp mot toppen av Kebnekaise. Det blev en väldigt fin vandring upp och väl där hade vädret slagit om helt och hållet och jag kunde njuta av min lunch i gassande solsken i en snödriva på 2 000 meters höjd. Till råga på allt var det vindstilla och av någon anledning var jag nästan ensam på denna annars välbesökta plats. Kanske var det föregående dagars dåliga väder som föranledde att man inte gjorde toppturer i normal omfattning?
Tanken slog mig att jag kanske skulle göra en sista ansträngning och istället för att gå närmaste vägen till fjällstationen, göra en topptur till Tuolpagorni, det karakteristiska “vulkanberget”. Det skulle innebära ca 500 extra höjdmeter och några kilometers vandring, så för att hinna dit innan solen gömde sig bakom horisonten blev det snabbmarsch ner från Kebnekaise till Kaffedalen, över berget Vierranvárri och vidare. Väl uppe på toppen kunde jag konstatera att fjällturen inte kunde få en bättre avslutning. Var jag än vände mig utspelade sig ett oförglömligt ljusspel i kvällsdiset och jag kan lova att kameran gick varm. Efter att solen tillslut försvunnit, fullmånen gjort entré och temperaturen snabbt börjat att sjunka packade jag ihop stativ och kamera och letade mig ner sakta ner till fjällstationen i dalen. När jag stannade för att dricka lite vatten fick jag se en svag norrskensflamma i öster och en känsla av att vara 100% nöjd sköljde över mig. Det blev en avslutning på topp, kort sagt.
Tillbaka till civilisationen – 11000 höjdmeter senare
“In a sentimental mood”, eller “Ensamhetens dal II”
De senaste veckorna har jag befunnit mig på vandrande fot igen. Det var ett tag jag gästade mina älskade svenska fjäll och det har gjort mig gott att få komma tillbaka dit. Denna gång lade jag upp en för mig mer än ambitiös rutt och nu när jag kommit hem igen kan jag konstatera att jag lyckades med nästan allt jag planerat. Dagarna när bilden ovan togs fick jag planera om en del, då det mindre trevliga vädret satte stopp för en topptraversering över Mårmaområdet. Istället för att ta mig över alla Mårmatopparna från norr till söder fick det istället bli en kortare utflykt från tältplatsen till den namnlösa toppen 1 938 meter över havet.
Ni som är mindre intresserade av den detaljerade geografin i området kan hoppa direkt till sista stycket och till er som är intresserade av göra om min ganska tuffa, men väldigt vackra och häftiga vandringsrutt på drygt 100 kilometer och 11 000 höjdmeter kan fortsätta läsa.
Alltså, rutten startade i Abisko och gick via Nissonvagge och Alesvagge upp i Mårmaområdet med en brant stigning över det tunga Mårmapasset och därifrån en avstickare till Vassacohkka där jag tältade på ca 1 700 meters höjd. Från denna tältplats gjorde jag en mycket fin förmiddagstur till toppen 1 938 (högst i Mårmaområdet, tidigare kallad Mårmatjåkka). Från Mårmapasset tog jag mig vidare ner till Vistas i en tjock dimma som gjorde det mycket svårt att orientera och det blev en oplanerad omväg på några kilometer. Vidare följde jag leden i den storslagna Vistasdalen ca fem kilometer söderut innan det bar av över bron och upp i den trånga och mycket dramatiska dalen Unna Räitavagge. För att slippa vaden valde jag här att gå på “södra sidan” fram till stupet som betvingades med andan i halsen och ett piskande regn i ansiktet. Från denna dal tog jag mig över passet till Kaskasavagge och även vidare över nästa pass till Kuopervagge innan det bar av västerut mot Kungsleden. Fram tills dess att jag anslöt Kungsleden hade jag träffat en handfull personer totalt på turen och under de två kilometrarna jag gick på Kungsleden sade jag “hej” säkert tiofalt så många gånger som totalt under resten av turen. Alldeles trött munnen av allt hejande vek jag strax av igen för att spana in dalen Singivagge innan jag avslutade med en tur upp på Kebnekaise, via Dürlings led. Nedfart från Kebnekaise blev via “västra leden”, med en bonustur sista kvällen till toppen av Tuolpagorni.
Hade ni varit med på turen hade ni fått vara med om bland annat följande höjdpunkter: ett mycket glatt samtal med en mycket glad herre från Japan på toppen av Sveriges högsta berg (han hade sett norrsken), intag av lunch i snögrop i solgass på ca 2 000 meters höjd, tillfällen av “In a sentimental mood” (dagens bild) i Mårmapasset, ett lärorikt möte i viskningsläge med två älgjagande samer i Alesvagge, upplevelsen av att vara “hur stark som helst i benen” och mycket, mycket annat. Hade inte tåget varit bokat hem sedan tidigare hade jag fortsatt att gå och gå och gå… Fler bilder och berättelser kommer här i bloggen och för den som vill höra och se ännu mer rekommenderar jag kommande händelser:
– UTSTÄLLNING i Ljungby den 1-22 oktober
– BILDVISNING i Ljungby (samma lokal som utställningen) den 18 oktober klockan 19.00
Planerar nästa tur…
Giegajavri
Dalen där nere ska korsas under nästa vandring innan det bär av upp mot Mårmaområdet och förhoppningsvis en häftig traversering. Det blir en spännande rutt och jag räknar inte med att möte någon människa i dessa trakter. Idag får det bli lite träning, så kroppen är redo när det bär av.
Oordning och oreda?
Kronans naturreservat i januari
Utanför fönstret är det gråväder… Den 23:e januari var det också gråväder… Den morgonen i bokskogen i Kronans naturreservat innebar en rejäl utmaning och bilden ovan blev den mest lyckade. Faller den dig i smaken?
Mot ljusare tider…
Möte i arla morgonstund
Dagens väder lockar fram känslor av att grönare tider nalkas – till och med solen värmer lite. Det är ett bra tag kvar till löven spricker ut, men man kan ju alltid drömma sig bort…
Bilden är fotograferad i Höö naturreservat sommaren 2015.
Två skidturer, två landskap – del 2
Lapporten, Nyårsafton 2015
Den andra skidturen jag vill dela med mig av är den till toppen av fjället Låktatjåkka. Den småländska skogen i förra inlägget har här bytts till lappländska berg i polarnattsljus. Från denna bergstopp får man en fin utsikt mot Lapporten, som syns i bakgrunden.
Två skidturer, två landskap
Smålandsvinter
Dagens bild är pinfärsk, bara några timmar gammal från dagens lilla skidtur över den sänkta Örsjön i den småländska hemmaskogen. Vi gick i en storslagen miljö och tänkte att här kommer det att finnas gott om fåglar till våren…
Den bästa morgonen
Kuoblatjårro i gryningen den 2 januari 2016. Kan året starta bättre?
Mitt fjällprojekt går vidare. 2015 avslutades och 2016 inleddes med några dagars skidtur i området runt Låktatjåkka, väster om Abisko. Målet med turen var att få uppleva och fotografera polarnatten och när jag nu tittat igenom bildskörden från turen tycker jag mig fått med mig mina upplevelser på bild.
Morgonen den 2 januari var den häftigaste jag någonsin upplevt! När jag stod där i snön och mer eller mindre hoppade av innerlig glädje inför landskapet omkring mig kunde jag inte låta bli att tänka tanken – varför är jag och Kristina ensamma här? Borde det inte stå 1 000 och åter 1 000 andra människor på samma ställe och få uppleva samma sak?
På tisdag blir det bildvisning i Bankeryd. Fotoklubben där blir först ut med att få se de nya bilderna. Ses vi där, kanske?
Som i en dröm…
Drakryggen insvept i drömmarnas moln
När vintern lyser med sin frånvaro i södra Sverige och suget efter skidåkning och långfärdsskridskor sätter in passar det fint att drömma sig tillbaka till den snörika sommaren. Jag bjuder på en av mina favoritbilder från juli-turen till Kebnekaiseområdet och håller tummarna för att det ska bli rejält kallt snart och isarna får lägga sig.
Turtips 2 – Pallenvagge
Pallenvagge
De senaste veckorna har inneburit två stora händelser inom min fotoverksamhet. Förra helgen inbjöd Vårgårda fotoklubb traditionsenligt till naturfotofestival och i år fick jag den äran att hålla ett föredrag i “Kulturen”, den stora aulan i Vårgårda. Igår anordnade Eslövs fotoklubb sin fotofestival, där jag också höll föredrag. Det har varit två väldigt bra arrangemang som jag vill rekommendera alla er läsare att besöka i framtiden.
De föredrag jag har visat har haft titeln “Bergtagen” och de har handlat om min stora fascination för den svenska fjällvärlden. Eftersom jag gillar fjällen så mycket och vet vad en fjällveckan innebär vill jag att fler människor ska få uppleva samma saker som jag får. Båda föredragen har därför haft en avslutande del med “turtips”. Ett av dessa har handlat om just Pallenvagge (Ballinvággi står det på nyare fjällkartor), en dal som inte ligger långt från Abisko, men som är sällan besökt då det inte går någon markerad led hit.
Att hitta till Pallenvagge är lätt. Från Abisko vandrar man på Kungsleden några kilometer till man kommer till skylten som det står “Tältlägret” på. Här viker man av till vänster, mot just “Tältlägret”, och inom loppet av några få steg har den breda Kungsleden förbytts i en smal och slingrade stig. Det börjar stiga försiktigt när man går genom fjällbjörkskogen, det är tyst och man ska inte räkna med att möte några vandrare. Efter att ha passerat “Tältlägret” är det bara att ta sikte på ingången till dalen och efter en stunds gnetande i motlut planar det ut när man nått 1 000-metersnivån. Man befinner sig nu i denna nordliga änden av dalen det finns fina tältplatser med god tillgång till vatten.
Fortsätter man söderut genom dalen i cirka fem kilometer kommer man till platsen där dagens bild är fotograferad. Här stå man i en återvändsgränd, omringad av mer eller mindre branta bergssidor i tre väderstreck. De delvis mycket branta fjällsidorna man står framför är 500 meter höga!
Nere i denna “gryta” rekommenderar jag att man slår upp sitt tält och gör en dagstur upp på topparna. I somras gick jag upp i det minst branta partier i öster, upp på toppen 1 646 och fortsatte längs kammen mot söder, till höjden 1 784. Från denna position får man fin utsikt i alla vädersträck!
God tur!
Fototips 5 – ut och fotografera i “fulväder”
Gryning i Alesjaure
Minus 10 grader, inget solljus, blåst och yrande snö över klippor och sten. Bitvis uppgår sikten till ett fåtal meter. Dagens bild bevisar att det lönar sig att ge sig ut och fotografera oavsett väder. När förutsättningarna inte är optimala med avseende på ljus och andra förutsättningar tvingas man att jobba extra noggrant och kanske prova på motiv och kompositioner man inte annars hade valt.
Höstfärger utmed Kungsleden
Sjaunja naturreservat
Morgonen den femte september 2013 kommer jag sent att glömma. Efter en natt när regndropparnas ljud mot tältduken och alla vandringsmil i benen gjort sömnen djupare än vanligt vaknar jag upp till en fjällvärld mättad av färger. Alla starka färg- och formintryck gör att jag irrar omkring länge i området för att hitta en bra fotoposition och det tar flera timmar innan jag känner att jag är en bild på spåren.
Jag vill ju dokumentera upplevelsen för att kunna dela med mig av den till er – samtidigt är det en utmaning att försöka bringa ordning och reda i kaoset och på så sätt få till bilden som jag vill ha den. Det är utomordentligt enerverande att stå mitt i allt det storslagna och känna att bilderna inte blir som jag vill och tillfället glida mig ur händerna…
Trägen vinner, så också denna morgon. Efter några timmar tycker jag att jag får till det och frukostgröten kan jag äta med en inre känsla av tillfredsställelse av att ha fått till en schysst bild. Håller du med?
Spegelbild
Tallen
Står på Berget. Tar in den nya dagen.
Flackar runt med blicken över havet och plötsligt syns min spegelbild.
– Här och nu, säger den.
Ensam på fjället
Ensam på fjället
-Är det jag som står där, ensam i en fjälldal, trygg, omgiven av naturen? Jag tror det. Jag ser till och med ut att vara rak i ryggen för att orka bära ryggsäcken.
Skogsstjärna i Kårsavagge, juli 2015
Sommarnatt II
Kåtotjåkka en liten stund innan midnatt
Under sommarens vandringsturer i fjällen fotograferade jag övervägande panoramabilder. Med hjälp av stativ och en särskild panoramatillsats till det, möjliggörs att slå samman flera bilder under bildredigeringsprocessen i datorn. Som exempel består dagens bild av fem bilder som lagts ihop till en. För den tekniskt intresserade så är bilden i sin ursprungliga upplösning hela 68 megapixel stor!
För mig innehåller bilden mycket av det jag planerade och förväntade mig inför vandringsturen; midnattsljus och en hel del snö som fläckar landskapet och skapar former och mönster som lockar ögat. Det högsta berg i mitten av bilden heter Kåtotjåkka, ett berg jag fotograferat många gånger. Här och här kan ni se andra bilder på berget. Tänk att samma miljö kan ge så skilda intryck!
PS. För den som vill uppleva samma utsikt så är bilden är fotograferad från Njunesgeahci, på västra gränsen till Abisko nationalpark. Hit är det lättast att ta sig från Abiskojaurestugorna, på stigen som leder mot nordväst från dem. I förgrunden, framför Kåtotjåkka syns berget Garddenvarri som en liten kulle.
Sommarnatt
Sommarnatt
Dagens bild är fotograferad en natt för ungefär en månad sedan. I passet mellan Kuopervagge och Kaskasavagge, inte långt från Kebnekaise, tältade vi bland miljoner stenar. Snön ville vi undvika eftersom den var väldigt blöt. Vi lyckades röja oss en plats för precis två liggunderlag och kunde sova gott. Det blev en väldigt tyst och stilla natt, knappt en vindpust hördes.
Bankeryd, Eslöv, Vårgårda, Boazocohkka…
Väderomslag på toppen av Boazocohkka en sommarnatt
Det kommer att bli en fullspäckad höst, med flera bildvisningar och utställningar bokade. Med start på lördagen femte september kommer jag att ha utställning på Scandinavian Photo i Bankeryd. Bilderna jag kommer att visa där är uteslutande fjällbilder. Det skulle vara roligt att träffa dig just den femte, när jag kommer att vara där och hänga de ca 30 bilderna. Att få alla dem att hänga rakt och snyggt lär ta hela dagen 🙂
Nästa evenemang där vi kanske kommer att ses på är Vårgårda fotofestival, där jag ska ha bildföredrag på “stora scenen” och även ha utställning. Titeln på bildföredraget är “Bergtagen”. För dig som aldrig varit på Vårgårda naturfotofestival och gillar naturfoto kan jag varmt rekommendera ett besök. För att hitta mer information och boka biljett, titta in på festivalens hemsida.
Inte långt efter Vårgårdahelgen blir det sedan bildvisning under Eslövs fotofestival. Har vi inte setts tidigare i höst, kom dit!
Dagens bild kommer från sommarens tur i Abisko med omnejd och en kväll när tar jag mig upp till toppen Boazocohkka. Jämfört med de högre bergen i dessa trakter är denna 1300-meterstopp att betrakta som en liten kulle, men utsikten är det inget fel på. Att slippa bli genomsvett innan man kan ställa upp kameran och fotografera är alltid skönt också, något man inte slipper när det blir högre turer.
En liten stund efter att jag nått toppen drar låga moln in och min väg hem till tältet blir snart svår att hitta. Lockelsen att stanna kvar och fotografera är stark, samtidigt som riskkalkylen säger mig att det är bästa att ta sig tillbaka så fort som möjligt. Snart står jag insvept i mjölkvitt väder och får helt lugnt vänta till jag kan se mina gamla fotspår i snön och hitta vägen hem. Kalla mig dum, eller naturfotograf…
Frukostsällskap i Siellavaggi
“Show off” av en oskygg fjällabb
Efter ett par dagars ensamvandring tidigare denna månad var det denna morgon välkommet med frukostsällskap. Fjällabben stannade hos mig i en dryg timme, trots mitt ivriga fotograferande! Dessa fåglar brukar normalt vara aggressiva och skrika högt när man kommer i närheten, men denna brydde sig föga om mig. Efter att ha stått och njutit av utsikten söderut i Siellavaggi en stund gjorde den vad den kunde för att “visa upp sig”. Efter dansnumret hittade den en lämmel, vars ande redan befann sig i lämmelhimlen och som nu slutade sin fysiska existens i labbens mage.
Soluppgång på Apparjaure
Vintermorgon
Efter en ordentligt kall tältnatt i Garddenvaggi utmed Kungsleden vaknar jag till den klaraste av vintermorgnar. Fort ur sovsäcken, på med kläderna och ner med fötterna i pjäxorna för att få med sig så mycket värme som möjligt. En snabb skidtur någon kilometer för att få upp värmen och hitta fotomotiv är den optimala starten på dagen innan det är dags för frukost.
Mitt i vintern är bergslandskapet väldigt “enkelt” och rent. Mil efter mil är allt bara vit och det blir en utmaning att skapa bilder. Den vindfårade snön tycker jag sammanfattade intrycken från platsen på ett bra sätt och att dagens första sol skulle landa i min landskapsbild blev en positiv överraskning.
För den geografiskt intresserade – i bakgrunden reser sig Kåtotjåkka och Miesákcohkka. Det runda fjället allra längst till vänster i bild är Adjnetjårro.
Sommarnatt på Kåkitjårros topp
Utsikt från Kåkitjårro
En natt i juli 2014 tillbringade jag på Kåkitjårros topp för att få njuta av både solnedgång och soluppgång. Vid denna tiden på året befinner sig inte solen så länge under horisonten. Dagen började med vandring från Kebnekaise fjällstation, fortsatte över högslätten och avslutades med en rejäl uppförsbacke till toppen av detta berg. Väl upp blev många fotografier skapade den natten, varav dagens bloggbild blev min favorit. Berget i förgrunden är just Kåkitjårro, vars toppar är flera som radar upp sig i en nordsydlig sträckning. I bakgrunden syns Nibbas med sin taggiga siluett och Räitatjåkka.
Utanför fönstret blåser det upp…
Snålblåst över Ribabakti
…så då bjuder jag på en bild från en blåsig februarimorgon vid Ribabaktis topp. Tittar du noga syns Garddenvarris topp i bakgrunden. I gråväder finner jag mig själv ofta jobba med grafiska bilder och så blev det även denna morgon.
Gryning över ensamhetens dal
Gryning över ensamhetens dag
Tidigare publicerade jag en bild här i bloggen under rubriken “Utsikt från Mårmapasset”. Dagens bild är fotograferad från samma plats – krönet av Mårmapasset – under samma morgon. I förra bilden var kameran vänd söderut och i dagens bild syns dalen som sträcker sig norrut. Sällan har jag känt mig så ensam som på denna plats, omgiven av tystnad.
Denna bild var en av ett trettiotal bilder jag visade under min utställning hos Älmhults konstförening i mars tidigare i år och en av mina personliga favoriter. Att tidigare i veckan få leverera den som en fine art print till Almi Kronobergs konstklubb var därför extra roligt. Printen finns i en numrerad och signerad upplaga om tio.
Som ni läsare märkt var det ett bra tag sedan denna blogg uppdaterades. Sedan sist har jag fått den äran att bli invald i föreningen Naturfotograferna, flera utställningar och bildvisningar har bokats in och jag har även börjat lägga ut bilder på Instagram. Följ mig gärna där på https://instagram.com/johanschmitzphotography/. På startsidan kan ni läsa om kommande bildvisningar och utställningar. Kanske ses vi på en vernissage eller bildvisning under året?
Varde ljus!
Mot ljusare tider
Än är det ett tag kvar innan orkidéerna tittar fram, så dagens bild får vara symbol den ljusa tiden vi går till mötes. Längre dagar, mer energi och en massa fågelkvitter utomhus… Nu ska jag ut i trädgården, så längre blogginlägg blir det inte 😉
Solnedgång bakom Kåtotjåkka
Midvinterljus över Kåtotjåkka
Det är sen midvintereftermiddag på högfjället. Under dagen har vi tagit oss upp med skidorna för Keronbackarna, förbi trädgränsen, och skidar nu fram genom ett vitt landskap. Det knarrar från skänklarna till pulkan, men när vi stannar får vi uppleva en svårbeskrivlig tystnad. Få tillfällen är så tysta som fjället en vindstilla vinterdag. Temperaturen kryper ner mot minus 20 och innan det är dags för att krypa ner i den varma sovsäcken hinns lite kvällsfotografering med. Såhär i mitten av februari är det som att dagen endast består av en lång gryning, som sakta övergår i en lång skymning. Den vita snön reflekterar himlens toner och strax innan solen försvinner under horisonten är hela världen omkring mig dränkt i varma toner.
Motljus
Linnea Borealis
För er som följt min blogg de senaste åren har jag visat mestadels landskapsbilder från vår svenska fjällvärld. Mitt fotografiska fokus har sedan några år tillbaka legat på detta motivområde, något som det fortsättningsvis också kommer att göra. Innan jag “snöade in” på landskapsfotografering till fjälls var min stora passion markofotografering, framförallt av floramotiv. Inspirerad av Carl von Linnés arv i min hemmiljö i Älmhults kommun, har jag besökt områden där han strövade som ung och fått stora upplevelser av den lilla fotograferingen. En vår är inte en riktig vår utan ett besök i Krunans eller Höö naturreservat en morgon när bokskogsbackarna är översållad med blommor. Kanske är det någon som vill slå följe framåt mars/april och göra en gemensam fotoutflykt?
När makrosuget infinner sig är det väldigt rogivande att inta liggande läge för att varsamt komponera bilder. Jag upplever att det är enklare att hitta nya vinklar och bildidéer på “gamla” motiv när man fokuserat på helt andra områden ett tag. Dagens bild kommer från en fjällnära skog i trakterna av Åre. I de nordligare delarna av landet är ju Linnéan mycket lättare att hitta, än hos oss i söder!
Utställning hos Älmhults konstförening
Välkomna på min kommande utställning hos Älmhults konstförening! Vernissagen går av stapeln den 8 mars klockan 15 till 17.
Välkommen på konstutställning hos Älmhults konstförening
Utställningen bygger på bilder från mina fjällturer och innehåller drygt 30 verk, varav några är i panoramaformat. De största bilderna är upp till en meter breda. Till huvudutställningen i konstföreningens hall finns en mindre pendang på Älmhults bibliotek.
Jag har producerat hela utställningen som “fine art prints”, utskrivna med pigmentbläck på högkvalitativt bomullspapper. Till denna utställning har jag valt Hahnemühles “Museum Etching”-papper, som är känt för sin mycket goda arkivbeständighet. Pappret är syrafritt och har inget optiskt vitmedel tillsatt. Varje bild har printats i en liten, begränsad upplaga och har signerats och numrerats.
Inspiration från Ulf och Martin
Morgon vid Steningens strand
Sedan några år tillbaka är jag en av femtiotalet medlemmar i bildgruppen PhotoNatura. Inriktningen för gruppen är naturfotografering i dess vidaste bemärkelse och förutom de ordinarie medlemsmötena vi har, genomför vi gemensamma fototurer, bokprojekt och annat spännande. Bland annat har vi givit ut boken “Nära”.
Att vara med i PhotoNatura är för mig likställt med “inspiration” och med dagens bild vill jag berätta om två fotografer som ägnar sig en hel del åt “fulfotografering”. De visar ofta bilder av motiv som synes “trista” och kan gå en obemärkt förbi och detta är inspirerande för mig.
När jag stod vid sjön Steningens strand en morgon för några dagar sedan och inte fick till en bild som gjorde de gryende dagen rättvisa, inriktade jag mig på ett parti med is, vass och risiga buskar. Resultatet, som syns ovan, blev en bild i liknande stil som Martin Borg och Ulf Malm ofta visar. I bilder som dessa blir motivet i sig underordnat de visuella elementen, som exempelvis struktur.
Till våren kommer PhotoNatura att genomföra ett nytt evenemang som jag vill lyfta fram, ett naturfotografiskt seminarium. Temat för dagen är “Naturfotografering under luppen – hur går man till väga för att framställa naturen på det sätt man vill med kameran?” Ta en titt på länken för att hitta mer information och passa på att anmäla dig till en dag som kommer att bli mycket inspirerande och lärorik.
Soluppgång över Sveriges tak, sett från Kebnetjåkkas stortopp
Soluppgång över Sveriges tak
Ett par dagar innan bildens tillblivelse hade jag fått vända på väg mot Kebnetjåkkas stortopp. I turens brantaste stigning, då det började regna och blåsa ordentligt, bestämde jag mig för att göra ett nytt försök när bättre förutsättning skulle ges. I väntan på bättre väder undersökte jag omgivningarna i Ladtjovagge och den 19 juli gav jag mig på ett andra försök. Med Kebnekaise fjällstation som startpunkt fick jag till en näst intill perfekt tur med 24 timmars vandring, fotografering och mycket njutning. Dygnets höjdpunkt blev när fick jag stå på 1 763 meters höjd (Kebnetjåkkas stortopp) och se dagens första ljus träffa Kebnekaises toppglaciär ovanför mig. Klockan var då ca 02.11, vädret molnfritt och sikten klar, så klar att Sareks toppar och glaciärer i söder syntes mycket väl. 50 minuter senare nådde ljuset ner till mig och lyste upp min förgrund i bilden.
För den som vill nå en fin utsikttopp till fots och slippa glaciärer och klättring är Kebnetjåkka ett mycket bra alternativ. Närheten till Kebnekaise fjällstation gör toppen till ett perfekt mål för en dagstur och därmed kan man minimera sin packning. Att hitta vägen upp är lätt och den fysiska ansträngning som krävs är klart begränsad.
Fotografi på Älmhults bibliotek
Fotografering av drivbildningen på Madirs topp. Foto: Kristina Nordenmark
Under tre torsdagar i februari, mars och april i år kommer fotografering att vara temat för kvällsföreläsningar på Älmhults bibliotek. Först ut i föredragsserien är Anna Clarén som den femte februari kommer att hålla föredraget “Att fotografera och berätta om det allra närmsta”. I mars, närmare bestämt den tolfte, är det min tur att hålla föredrag på temat “I trakterna av Kebnekaise”. Min bildvisning kommer att ha fokus på bildskapande i naturen och bilderna jag visar är främst från den svenska fjällvärlden. Ämnena som jag kommer att beröra är bland annat komposition och fototeknik. Jag kommer även att dela med mig av mina favoritfotoplatser, lokala och de lite mer avlägsna. Sist ut i föreläsningsserien är Anna Strand med visningen “Fotografi som medium och ämne att undersöka”, den sextonde april. Starttiden för de tre föredragen är klockan 18.30.
Varmt välkomna allesammans till lärorika och intressanta bildkvällar! Mer info hittar ni på följande länk >>
Blått och blåsigt
Blå timmen vid Kullaberg
Efter helgens blåsväder bjöd västkusten och Kullaberg på ordentliga vågor igår. De spillror av vind från stormen Svea som fortfarande fläktade kylde ordentligt, så vad passade inte bättre än att fotografera landskapet upplyst av den blå timmen.
Morgon på Vakö myr
Morgon på myren
Det är tidig morgon i början av oktober och jag befinner mitt ute på Vakö myr. Jag är på väg mot ön Berget, men hinner inte riktigt fram innan solen stiger över horisonten. När de första solstrålarna lyser upp höstdimman förändras alla intryck snabbt och den gråblå kalla tillvaron växlar till en betydligt varmare.
Ny hemsida
Att bli matad
johanschmitzphotography.com har fått sig en rejäl uppdatering! Nu finns min blogg och hemsida på samma adress, vilket innebär att den tidigare bloggen på johanschmitzphotography.wordpress.com kommer att försvinna och att alla framtida uppdateringar kommer att ske på denna sida. Sidan har gjorts om från grunden för att vara lättare att surfa på, framförallt från surfplattor och telefoner.
För att fira denna nyhet har jag tagit fram en av mina allra första bilder som jag minns som riktig en “fullträff”. Den matande tärnan fotograferade jag i Ramsholmens naturreservat på Åland i maj 2006 under en utflykt tillsammans med Kristina Nordenmark och Patrik Larsson.
Utsikt från Mårmapasset
Ovan molnen…
En bit nordost om Kebnekaise finns ett område som kallas Mårma. Jag besökte denna plats för första gången i mitten av september och blev förtjust i området. Landskapet var kärvt och stenigt, något som tilltalade mig. För den som tar sig upp i Mårmapasset några kilometer söder om STF:s vindskydd väntar storslagen utsikt. Jag lyckades nå passets krön en stund innan soluppgången, efter att ha spenderat natten till fots i fullmånens sken. Framför mig bredde den molntäckta Vistasdalen ut sig och bortom den högslätten Tjeurolako och Kåkitjårros toppar.
Som en dröm
Utsikt mot Abiskoalperna
Här är det endast jag, bergen och stjärnorna.
– Oändligt, tyst, kyligt.
Toppar från vänster i bilder: Keron (Giron), Tjåmuhas (Coamohas), Pallentjåkka (Ballincohkka), Ballinbogicohkka, Adnjetjårro (Ádnji) och Siellacohkka.
Höstvandring i Lappland
Gråväder i Dossagemvaggi
Årets höstvandring i lapplandsfjällen började vid Kungsledens entré i Abisko nationalpark. Efter ca fem kilomenter på den vältrampade leden i nationalparken vek jag av sydösterut in mot dalen Ballivággi och snart hade den breda leden förvandlats till en smal, böljande stig. Totalt blev det elva mils vandring och ca 11 000 höjdmeter ackumulerade på sträckan Abisko – Ballinvággi – Siellavagge – Alisvagge – Mårma – Vistasvággi – Unna Vistasvággi – Alesjaure – Unna Allakas – Sjangeli – Stuor Kärpel – Katterjåkk. Längs vandringen mötte jag hela två människor, medan antalet fjällugglor jag mötte uppgick till det dubbla och lämlarna sprang framför fötterna på mig tätt som oftast.
Denna sträckning överträffade alla mina förväntningar och var mycket omväxlande – från Abiskos lummiga fjällbjörkskog till Mårmapassets blockterräng. Särskilt etappen mellan Sjangeli och Katterjåkk gjorde stora intryck på mig. Leden gick här över högfjället ovanför trädgränsen i ett sterilt sten- och klipplandskap. Regnskyarna som hängde tunga ovanför mig förstärkte det monokroma intrycket. Dagens bild kommer från dalen Dossagemvaggi söder om Stuor Kärpel. I bakgrunden skymtar det glaciärklädda berget Beatnacorru som ligger i Norge.
Camera Natura 3/2014
Camera Natura 3/2014
I senaste numret av Camera Natura finns mitt tiosidiga reportage “I trakterna av Kebnekaise” att läsa. Det är en ära att för första gången ha fått bilder publicerade i detta fantastiska magasin. Titta gärna in på http://www.cameranatura.se/. För 320 kronor får du en årsprenumeration, något som jag rekommenderar dig att satsa på.
Gränstrakter
Med förgrunden i Sverige och bakgrunden i Norge
Ikväll bjuder jag på en svensk-norsk bild från förra veckans vandring i fjällen. Den solbelysta förgrunden ligger i Sverige, inte långt från Unna Allakasstugorna och de bland moln dväljande topparna av Storsteinsfjellet ligger i Norge. Vandringsleden mellan Alesjaure, Unna Allakas och Katterjåkk överträffade alla mina förväntningar. Förutom stugvärden i Unna Allakas träffade jag inte en enda människa på denna delsträcka. Däremot fick jag stifta bekantskap med tre fjällugglor i skymningen vid Sjangeli, en liten stund innan norrskenet började dansa över himlen.
Hit, men inte längre…
Natt vid Siellajohka
Ibland blir det inte riktigt som man tänkt sig… Under sommarens fjälltur planerade jag att vandra upp i Singivaggi från söder, förbi det magnifika Silverfallet. Övriga dagar denna vandringsvecka bjöd på strålande sol och ca 30 grader varmt, men just denna dag, som skulle komma att innehålla den brantaste passagen, ösregnade det. Ju längre upp mot Singivaggi jag kom, desto mer började jag tveka inför min planerade rutt. Av allt vatten från himlen hade stigen och alla stenar blivit blixthala och med en ordentlig lutning i alla riktningar var tillvaron allt annat än njutbar. Detta till trots lockade nyfikenheten och alla historier om hur vackert Singivaggi ska vara, mig allt längre. Snart tog det dock helt enkelt tog stopp. Framför mig låg en stor, brant och rund sten som skulle passeras och vid sidan av denna bjöds fritt fall ner i forsen. Efter ett bra stunds övervägande, lite vila och intag av en energikaka tog jag förnuftet tillfånga och kom överens med mig själv om att återvända vid ett torrare tillfälle. Jag ville ju komma hem och kunna berätta om upplevelsen för er som läser detta.
Sakta började jag gå tillbaka och besviken på mitt nederlag slog jag upp tältet så fort landskapet planade ut och sedan gick och lade mig. Vid midnatt hade jag funnit mig i situationen och steg upp för att dokumentera området som satte stopp för vandringen – nu skulle jag få planera om resten av turen för att hinna tillbaka till det bokade tåget hem.
En tid utan mörker
Midnatt
Sommarens fjälltur förlades till Kebnekaisefjällen med omnejd. Turen blev absolut inte som jag tänkt mig och hade planerat för – om detta ska jag berätta i ett framtida blogginlägg.
I skrivande stund har klockan precis passerat midnatt och här i södra Småland är det beckmörkt ute. Vid ungefär samma klockslag, för två veckor sedan, stod jag på Cievrracohkkas topp och blickade ut över Kebnekaise, Kaskasapakte och flera andra av Sveriges högsta berg. Fjällandskapet badade i midnattens ljus och det blev många bilder innan ett mäktigt moln drog in och jag fick skynda mig att sätta upp tältet. Klockan var då tre på morgonen och det var några få timmar kvar innan jag skulle vakna av åskan som drog in över högslätten.
Ändrade planer – Unna Avrrik istället för Sälka
Solen bryter igenom – White out i Stuor Reaiddávággi
För ett tag sedan berättade jag att ett av målen med vinterns skidtur i fjällen var att bestiga berget Sälka. Målet illustrerades i ett av mina tidigare inlägg.
På eftermiddagen den första april i år ankom vi Sälkastugan från norr. Vi hade under dagen skidat från Nallo genom dalen Stuor Reaiddávággi, en sträcka på ca 16 km, i ömsom sol, ömsom snöfall och i ömsom “white out”. Det sistnämnda fenomenet innebar en ny upplevelse för mig. Det var ungefär som att gå en mil i en stor skål med filmjölk. Mitt balanssinne spelade mig ett spratt och efter en stunds skidande i denna miljö tappade jag uppfattning om det lutade uppför, nerför och om jag överhuvudtaget rörde mig framåt.
Åter till Sälkastugorna – de som skulle bli utgångspunkten för toppturen. Redan innan ankomsten började det blåsa upp. Efter några timmar hade vindstyrkan vuxit till nästan full storm och vi började vi inse att “Sälkatoppsmålet” skulle vi få överge för denna gång. Budskapet om att en klass 1-varning hade utfärdats nådde oss och den natten tjöt och knakade det i hela stugan (säger de som inte kunde sova i oljudet). Som det så ofta blivit i fjällen förr – ändrade planer – blev det även denna gång. Nästa morgon tog vi sikte på Singistugorna och vi fick njuta av lättsam skidåkning i stark medvind.
Väl framme i Singi studerade vi kartan och satte upp det nya målet att bestiga Unna Avrrik. Berget var inte lika högt som Sälka, men av kartan att döma skulle toppen kunna bjuda på fin utsikt över Kebnekaisemassivet. Med lite tur skulle vi få se självaste sydtoppen av Kebnekaise – Sveriges högsta punkt. Av stugvärden fick vi veta att Unna Avrrik är känt för mycket fin skidåkning och efter vår tur upp och ned kunde vi inte annat än intyga i hans omdöme. Vädergudarna blandade och gav oss allt från vräkande snöfall till starkt solsken den dagen. En av mina favoritbilder från hela veckan blev till i det sena eftermiddagsljuset på toppen. Förutom att visa fjällens storslagenhet fick bilden sammanfatta det skiftande vädret vi haft. Att vi, när vi stod där uppe på toppen, fick se toppar till och med bortom Kebnekaises blev en bonus. I bilden syns Kaskasapakte drygt 15 km bort.
Utsikt mot centrala Kebnekaisefjällen från Unna Avrrik
Avslutningsvis vill jag passa på att puffa för Ljungby fotoklubbs kommande fotomaraton. Den 18 maj är ni välkomna. Läs mer här.
Fotomaraton i Ljungby och bildvisning om svenska fjällen
Yrsnö, Sälka 2014
Den 18/5 är det dags för årets fotomaraton i Ljungby. Bakom arrangemanget står Ljungby fotoklubb i samarbete med Ljungby kommun och Rulles foto.
Alla är välkomna till heldagen som kommer att avslutas med min bildvisning “I trakterna kring Kebnekaise”.
Surfa in på Ljungby fotoklubbs hemsidan för att läsa mer information. Hoppas vi ses den 18:e!
Fototips 4 – variationens fjällmiljö för alla
Morgonen gryr över Unna Vistasvaggi
De senaste åren har jag blivit något av besatt av att vistas i och fotografera vår svenska fjällnatur. Sådant som jag själv fattat tycke för och gillar vill jag gärna att andra ska få ta del av och uppleva, så denna gång blir fototipset kort och gott att prova en tur till svenska fjällen.
Bland fjällen får man uppleva fantastiskt mycket, både som naturfotograf och som resenär utan kamera. Dagens bild från Vistasdalen får symbolisera några av mina favoritegenskaper hos fjällmiljön:
– Topografin erbjuden en ständig variation av linjer, former, mönster och andra visuella element att nyttja i bildskapande, eller att bara titta på och uppleva
– Vädret och därmed ljuset ändrar sig hela tiden och en plats ser aldrig likadan ut som förra gången man besökte den
– De stora skillnaderna i höjd och klimat gör att man inom ett begränsat område får ta del av vitt skilda naturtyper och därmed mycket varierade motiv och upplevelser. Inom loppet av en dag förflyttar man sig lätt från den frodigaste av dalar färglagd i palettens alla tänkbara kombinationer, till högfjällets mycket strama och färgfattiga miljö
– I bergen pockar inte vardagscivilisationen på uppmärksamhet och man kan till fullo fokusera på sitt bildskapande, eller att bara vara
En invändning mot att ta sig till fjällen för att få uppleva allt detta fantastiska, antingen man fotograferar eller ej, kan vara att det är svårt, otillgängligt och att man måste ha fjällrävens erfarenhet för att överleva en tur. Faktum är att Svenska Turistföreningen (STF) sedan drygt 100 år jobbat med att göra den svenska fjällvärlden tillgänglig för så många människor som möjligt. Det innebär idag att man med lätthet kan gå, skida, cykla, åka hundspann eller på annat icke-motoriserat sätt ta sig de 20 milen från Abisko till Kvikkjokk utan att behöva bära vare sig mat, stormkök, tält och en massa andra tunga utrustningsdetaljer. Dagsetapperna på denna del av den kända Kungsleden är mellan en och två mil, sovplats finns i varje stuga och proviant i varannan. Man blir aldrig nekad en sovplats i en fjällstuga. Sammantaget möjliggör detta att packningen kan göras minimal och att nybörjartröskeln att ta sig över är mycket liten.
Alla har möjlighet att genomföra denna tur. Som bevis för detta minns jag särskilt två smått otroliga möten under mina turer. Det första minnet är den tyske ensamvandrare med en ölflasksklunkade resväska i varje hand vi mötte i Abisko nationalpark. Jag vill på intet sätt rekommendera detta färdsätt, men bevisligen är det genomförbart. Det andra minnet spelar upp mötet med en grupp med fysiskt och psykiskt gravt handikappade ungdomar som med ett par ledares hjälp höll på att korsa Norge och Sverige i väst-östlig riktning. Flera i denna grupp satt i rullstol! Hungrig och sliten i kroppen efter flera dagars vandring gnuggade jag mig själv i ögonen inför detta möte och undrade om jag börjat att hallucinera, kanske som ett bevis för min egen begränsade världsbild. Det gick alldeles utmärkt att ta sig fram med rullstol! Jag har också mött och fått utbyta tankar och ord med vandrare som varit ungefär tre gånger äldre än mig och andra vandrare som varit en tredjedel så gamla som mig.
Att ta sig till själva starten för turen är också det mycket lätt. Tåget stannar vid Abisko turiststation, hundratalet meter från “entrén” till Kungsleden. Färden från södra Sverige tar ca ett dygn, vilket medför den perfekta uppladdningen för en tur. Man kan i lugn och ro förbereda sig för det kommande äventyret, läsa in sig på kartan, hinna prata med andra fjällresenärer och bara ta det lugnt. Det är lika bra att börja varva ner redan under tågfärden norrut, för när man väl kommit ut på leden begränsas tillvaron till att vandra, äta och sova, något jag tidigare skrivit om. På leden finns inga andra skall och måsten! För den stressade är detta den bästa av återhämtningssätt, tycker jag i alla fall.
Med förhoppningar om att ses till fjälls!
Likt en hägring uppenbarade sig den renblåsta isen
Vinter i Vistasdalen
Dagens bild kommer från den nyss avslutade skidturen mellan Abisko och Kebnekaise. Vi följde Kungsleden, men istället för delsträckorna Alesjaure-Tjäktja-Sälka tog vi alternativet Alesjaure-Vistas-Nallo-Sälka.
Bilden är från norra delarna av Vistasdalen, där jag riktar kameran österut, mot fjällen Bogincohkka och Vássacorru.
På flera sätt sammanfattar bilden mina upplevelser från denna min första skidtur – monokroma med små stänk av färg. Färden genom det snötäckta landskapet gör att man efter några dagar blir mätt på alla svartvita, grafiska och nästan sterila intryck. Så när en färgklick i landskapet plötsligt uppenbarar sig känns det som en hägring.
På simtur i glaciärsjön
På simtur i Tarfalasjön
Ikväll bjuds det på en bild ur arkivet. Det är tidig september 2012 och lite snö har fallit i Tarfaladalen. Världen ter sig väldigt steril och intrycken blir grafiska. Som en skön kontrast simmar en skrake förbi och får vittna om att liv trots allt finns på platsen.
Vår i Småland!
Vårtecken
Fylld av vårkänslor vill jag dela med mig av dagens vårliga möte i skogen. Koltrasten på bilden var inte alls blyg inför kameran, utan lät sig snällt fotograferas.
Mot nya mål
Utsikt mot Sälka
Så var planeringen för årets (och min första) flerdagars vintertur så gott som klappad och klar. Vill det sig väl når vi Sälkatoppen så jag kan få bjuda på bilder därifrån. I så fall kommer de här i bloggen om en dryg månad. Sälka syns i bildens ovankant där den reser sig över den disiga horisonten av norska fjäll.
Morgondis över Tjeuratjåkka
Morgondis över fjällen
Ikväll får bilden säga mer än tusen ord.
Ny bok från PhotoNatura
PhotoNatura #2 – Nära
Jag rekommenderar Nära som är bildgruppen PhotoNaturas andra gemensamma bok. I den bjuder 38 seriösa och meriterade naturfotografer på några av sina bästa bilder, vilket har resulterat i en intressant blandning av bildstilar och motiv. Titeln Nära avslöjar bokens gemensamma nämnare. Alla bilderna är tagna i fotografernas hemmamarker i södra Sverige. Boken slår ett slag för den närproducerade naturbilden och speglar den mångfald av motiv och fotografiska möjligheter som finns på nära håll. Utöver det rika bildmaterialet innehåller boken fem kapitel där några av bildgruppens medlemmar diskuterar naturfotografins villkor och möjligheter. I ett av dessa kapitel får man följa två av medlemmarnas fotografiska resa sedan PhotoNatura bildades för 25 år sedan. Med utgivningen av Nära vill PhotoNatura även uppmärksamma att bildgruppen fyller ”ett kvarts sekel”.
Läs mer om Nära på PhotoNaturas hemsida där du även kan beställa boken.
2076 meter över havet
Utsikt mot Kebnekaise
Min första fjälltur gjorde jag 2006. Som för så många andra gick den till Kebnekaises sydtopp, Sveriges högsta punkt. Jag blev fullständigt biten av miljöerna och den fysiska utmaningen fjällvandringen innebar och sedan dess har det blivit flera turer i samma område.
En bit norrut från Kebnekaise ligger Sveriges fjärde högst berg, Kaskasatjåkka*. Efter inläsning av Fjällkartan bestämde jag mig för att toppen av detta fick bli ett delmål under årets hösttur. Vandringen upp skulle enligt flera källor vara relativt enkel och utsikten från toppen väl värd mödan.
Sagt och gjort, efter att ha vandrat från Nikkaluokta, via Tjeuralako och över Tarfalatjåkkas topplatå var det dags att stiga upp tidigt för att ta sig upp de sista 300 höjdmetrarna till toppen. Övernattningsplatsen jag hade valt på passet mellan Tarfalatjåkka och Kaskasatjåkka funkade perfekt som utgångspunkt, men vid sämre väder lär platsen vara mer än utsatt för vind.
Turer till bergstoppar är alltid speciella – vandringen uppför gör att hjärtat slår frenetiskt och man funderar på om man kanske inte borde vända ner, för att återvända ett annat år när formen är bättre. Man blir genomsvettig och det enda man ser framför sig är var man ska sätta nästa fotsteg bland grus och sten. Där och då gäller det att intala sig själv att lutningen kommer att avta och att målet närmar sig för varje steg framåt.
På väg till Kaskasatjåkkas topp är det som brantast ca 200 höjdmeter innan toppen innan det plötsligt planar ut och de sista 100 höjdmetrarna innebär vandring på skarsnö i beskedligare motlut. När skarsnön inte riktigt bär så mycket som man önskar kan man likna vandringen vid en på en tjockmatta i gympasalen, i detta fall en kilometer lång sådan med bestämt motlut. Känslan som infinner sig när man kommer till toppen och utsikten inom några få steg byts från skarsnöfält till milsvidd utsikt över bergen omkring är alltid lika fantastisk. På en sekund är alla vedermödor från bestigningen som bortglömda och allt fokus flyttas till omgivningarna.
I bilden ovan syns Kebnekaises dubbeltopp till vänster och Kaskasapakte till höger. I bakgrunden skymtar Sareks nationalpark.
* De toppar som är högre är Kebnekaises syd- och nordtopp (2111 respektive 2097 m.ö.h.), samt stortoppen på Sarektjåkkå (2089 m.ö.h.)
Turtips 1 – Storsnasens topp en julinatt
Fullmåne över Bunnerstöten
Inför höstens långvandring i Kebnekaisefjällen fick en topptur till Storsnasen fungera som “uppvärmning”. Turen som startade i Enafors, några mil väster om Åre, överträffade alla mina förväntningar och med detta lilla inlägg vill jag slå ett slag för platsen. Utsikten över södra Jämtlandsfjällen är minst sagt imponerande från denna topp.
Att ta sig till Enafors är väldigt enkelt med både bil och tåg, då väg E14 går genom byn, liksom järnvägen. Vandringsleden börjar precis vid parkeringen utmed E14 och redan efter någon minuts vandring söderut befinner man sig i fin skogsterräng. Det är mycket lättvandrat, om än med sällskap av mången mygg och efter en stunds vandring öppnar skogen upp sig och ett vidsträckt myrlandskap tar vid. Myrarna är spångade och marken utanför spängerna är översållad med hjortron (eller mylta som man säger i denna landsända).
Variationen under turen är stor och så snart man närmar sig Snasahögarna tar stigningen upp genom fjällbjörkskogen vid. Bitvis är det brant, men det är bara att ta det lugnt och passa på att njuta av utsikten norrut när man pausar för att hämta andan. Fjällbjörkskogen övergår senare i kalfjäll och det bjuds gott om fina tältplatser. Drygt 500 höjdmeter efter starten från E14 valde vi att tälta utmed leden på 1100 meters höjd. Här finns god tillgång på vatten och bra tältplatser.
För att bestiga Storsnasens topp viker man här av österut från leden. Alla vandrare som tidigare tagit sig mot toppen har lagt ut stenar och små rösen, så man hittar lätt. Efter drygt en timme når man toppen och vid klart väder syns Sylarna och Helags i söder. I min bild ovan syns Bunnerfjällen under den uppgående fullmånen och till höger om dessa den karakteristiska toppen av Helagsfjällen.
God tur!
Ensam i Kaskasavagge
Kaskasavagge
Att genomföra en fjälltur helt solo är väldigt annorlunda jämfört med att vandra tillsammans med någon. Det är två vitt skilda upplevelse och att värdera den ena eller andra som bättre eller sämre låter sig inte göras.
Efter ett par dagars vandring i stenskravel och total ensamhet i trakterna norr om Kebnekaise upplever jag att tid och rum upplöses. För varje steg koncentrerar jag mig till fullo för att sätta foten på rätt ställe – fuktiga och lösa stenar är förrädiska och jag vill inte trampa snett eller trilla. Jag vet att jag är helt utelämnad till mig själv och händer det något kan det ta många dagar innan någon annan vandrare passerar.
Den djupa koncentrationen gör att alla tankar som inte har med nuet att göra försvinner. Närvaron är total och det enda jag behöver bry mig om är att vandra, dricka, äta och sova. Att Hippokrates för ungefär 2400 år sedan yppade något i stil med att “vandring är den bästa medicinen” framstår där bland alla stenar som alldeles, alldeles uppenbart.
En stilla kväll vid Kaskasajaure
Kaskasajaure
Inspirerade av fjällturen 2012 som bland annat gick till den alpina Tarfaladalen, valde jag i år att utforska området norr om Tarfala och Kebnekaise. Turen gick över de två första passen på Trepassleden innan jag vek av västerut genom Kaskasavagge. Efter stigningen från Tarfala, som gick utmed Kebnepakteglaciären kom jag till Kaskasajaure, eller Svarta sjön som den också kallas.
Dagen började med fotografering i soluppgången på toppen av Kaskasatjåkka. Efter en brant nedstigning från de 2076 metrarna över havet till Tarfala på 1150 meter och därefter stigning till platsen där bilden är fotograferad infann sig ett fysiskt och psykiskt lugn som fick bli tongivande till bilderna denna kväll.
Så nära, men ändå exotiskt
Alsumpskog på Hallands Väderö
Vårt avlånga land erbjuder många platser som upplevs som exotiska. Med detta lilla inlägg vill jag kort och gott berätta om en av dem – Tånga kärr på Hallands Väderö.
För några helger sedan anordnade PhotoNatura årets vårexpedition (tack Thorsten och Marie för all planering) till just Hallands Väderö och för mig var det första gången jag besökte platsen. På väg till ön ville inte inspirationen infinna sig riktigt och jag började ställa in mig på en helg med mindre fotografering och mer skönlitteratur. Efter första eftermiddagens besök i Tånga kärr, som resulterade i bland annat bilden ovan, ändrade jag mig fort och under helgen det blev inte många sidor lästa i den medhavda lektyren.
För er som inte varit på Hallands Väderö vill jag rekommendera ett besök. Har ni möjlighet, stanna gärna över en natt eller två i någon av de stugor som finns att hyra (att sova i tält eller dylikt inte tillåtet). Ett par dagars vistelse ger möjlighet att uppleva den stora variationen ön bjuder – från just alsumpskogen till grönaste bokskog och karg klippkust.
Fototips 3 – dokumentärt och abstrakt, samtidigt
Tjäktjapasset
Genom att fotografera motiv där självklara storleks- och avståndsreferenser saknas, kan man i en och samma bild få en spännande mix av dokumentära och abstrakta ingredienser.
Ett teknik som för att uppnå detta är att fotografera landskap med teleobjektiv. Teleobjektiv, allra helst de med zoomfunktion, har fördelen att man från en och samma fotograferingposition kan välja sitt utsnitt mycket nogrannt. Med kameran på stativ kan man vrida den grad för grad och samtidigt zooma, en process som gör att bilden får “växa fram” i sökaren till önskad komposition och balans infunnit sig.
Genom teleobjektivet kan element i landskapet uppfattas som inte uppfattas med blotta ögat. Ett vattenfall långt borta, framträder som vita strimmor i bilden och spår efter inlandsisen i berget tillför bilden ett sting av struktur. Ytterligare ett knep att ta till är att utelämna horisonten, vilket bidrar till att göra bilden mer abstrakt då en för oss människor självklar referens försvinner.
Sammanfattningsvis bjuder dessa “dokumentärabstrakta” bilder på ett visuellt motstånd och det kanske tar en stund innan man som betraktare inser vad det är man faktiskt ser. Jag tycker att bilder av denna typ ofta står sig längre tid än de mer lättsmälta och man kan återvända till dem gång efter annan för att njuta av dem – de till och med brukar växa och bli bättre med tiden.
Aurora borealis
Aurora borealis
Solen är på väg mot sitt solfläcksmaximum, något som sker ungefär vart tolfte år. Fenomenet solfläckar och hur de fungerar är delvis höljt i dunkel och studeras av forskare runt om i världen. Några av de absolut främsta på området är svenskar som bedriver sin forskning från solteleskopet SST på La Palma.
När solfläcksaktiviteten ökar blir det fler och kraftigare norrsken här på jorden och en av världens bästa platser att skåda dem från är vår fantastiska nationalpark Abisko. Abisko ligger i regnskugga, både från öster och väster, och kan därför stoltsera med ett av landets klaraste och torraste klimat. Man brukar prata om “det blåa hålet” när man syftar på det molnfria vädret som är så vanligt i nationalparken. Förutom att Abisko är bra för norrskensskådning är floran särdeles rik i området tack vare klimatet.
Dagens, eller kanske snarare nattens bild, är fotograferad från berget Noulja och kameran är vänd mot norr. Varje kväll under hela veckan som jag spenderade i Abisko fick jag se norrsken, om än att det var svagt. Under korta stunder fick jag uppleva när himlen “exploderade” i norrskensdans som varade i någon eller några minuter.
Avslutningsvis vill jag passa på att rekommendera alla att besöka STF Abisko och uppleva den arktiska vintern och norrskensskådespelet. På turiststationen finns något för alla, från frystorkat till trerätters, från smält snö till vinpaket, från tältplats i -30 grader Celsius till dubbelrum i +20…
Fototips 2 – Okarito beach
Okarito beach
Dagens fototips, det andra i bloggen, handlar om att fotografera vid väderomslag.
Vi är tillbaka på Nya Zeelands västkust och blickar återigen ut över Tasmanhavet i väster. Stranden denna gång heter Okarito beach och den ligger ett par mil norr om Gillespies beach, som jag skrev om tidigare. Precis som för några dagar sedan slår vågorna outtröttade in mot stranden.
Bilden är ett typexempel på resultat man kan uppnå när man fotograferar vid väderomslag. Det är skymningstid och till vänster i bilden, sydvästerut, syns hur en molnbank drar in. Låga mörka moln kastar en skugga över landskapet och inom några minuter kommer himlen att vara helt grå. Samtidigt har några högre slöjmoln dröjt sig kvar på himlen och de fångar upp det sista varma ljuset från den nedgående solen. Resultatet blir en bild med starka kontraster mellan varmt och kallt.
Bilden i “Att vandra”-inlägget är också fotograferad i samband med att vädret slår om:
– Olika delar av bilden ligger i ljus och skugga
– Möjligheterna till spännande färger och stor färgkontrast blir många
– När vädret ändrar sig erbjuds många motivvarianter och bildmöjligheter inom ett begränsat område
Avslutningsvis vill jag tipsa om Magnus Lindboms bild, som också är fotograferad just när vädret ändrar sig.
Fototips 1 – The Tarkine
The Tarkine
Med denna bild kommer här mitt första fototipsinlägg i bloggen – fotografera landskap med teleobjektiv.
Fotografiet gjorde jag för att jag ville berätta om den tillsynes oändliga kalltempererade regnskogen “The Tarkine” på nordvästra Tasmanien. Principerna bakom bilden kan sammanfattas i de följande huvudpunkterna:
1. Fågelperspektiv – bilden är fotograferad från en högt belägen utkikspunkt för att skogen ska ses från ett fågelperspektiv. Detta i kombination med att horisonten utelämnats gör att skogen ser ut att breda ut sig långt, långt bortom bilden.
2. Teleobjektivet – har förmågan att “trycka ihop” landskapet. Skogens kullar och dalar staplas på varandra i en närmast grafisk framställning och landskapet tycks sakna slut.
3. Teleobjektivet – förstärker dis och dimma. Längst in i bilden kan man ana att skogen tycks fortsätta, men man ser inte hur långt.
4. Repetition – de grönblåa tonerna och det böljande mönstret återkommer gång på gång i bilden, längre och längre bort från betraktaren. Detta leder betraktarens blick just längre och längre in i bilden.
Gillespies beach – ett oväder drar in
Gillespies beach
Dagens bild är fotograferad för ca ett år sedan på “Gillespies beach”. Stranden, som fått namn efter en guldgrävare, ligger på Nya Zeelands västkust. Vilda vågor slår ständigt in från Tasmanska havet och drivvid ligger utspridd på klapperstenarna – att det är fotogeniskt behöver jag nog in påpeka.
Inte långt från denna strand finns berömda besöksmål som Franz Josef- och Fox-glaciärerna. Kontrasten mellan dessa och Gillespies beach är mycket stor. Vid glaciärerna upplever man ett arktiskt landskap och omges av höga toppar tillsammans med tusentals andra besökare, medan vi hade denna strand nästan helt för oss själv i flera timmar. Endast horisonten begränsade vår utsikt här.
Kärt barn har många namn
Chamerion angustifolium
Rallarros, mjölkört, rävsvans eller brudfackla – alla är de ord för samma blomma. Även på engelska finns ett gäng olika namn – fireweed, great willowherb och rosebay willowherb. För den som vill vara 100% tydlig gäller det att använda det vetenskapliga, latinska, namnet Chamerion Angustifolium. Släktnamnet, Angustifolium, betyder ungefär smalbladig. Latinets “folium” använder vi idag bland annat i svenskans aluminiumfolie (aluminiumblad), portfolio (bärbara blad) och foliant (bok med stora blad).
Denna bild är fotograferad efter att solen försvunnit ner bakom granarna i bakgrunden. Dessa får bilda en svart fond, som den rosalila blomman kan presentera sig framför i omvänd siluett. Det passar fint att fotografera blommor i indirekt ljus som detta, då färgerna blir mustiga, men ändå samlade och bilderna får ett rent uttryck. Jämför med Linnéorna som jag skrev lite om tidigare. Det mjuka skenet runt huvudmotivet kommer av andra blommor som befinner sig i oskärpa mellan kameran och det skarpa motivet.
Till alla smålänningar
Linnaea Borealis
Som ackompanjemang till bilden av Linnéan, vill dela med mig av en liten anekdot från sommarens resa till Jämtland.
När vi kommer till familjen Nordenmarks gård i utkanten av Valsjöbyn, tycker jag mig ana en liten ljusrosa blomma i blåbärsriset under gårdens tallar. Väl framme med kameran blir det många bilder av linnéorna och efter en lång stund undrar mina medresenärer vad det är som fotograferas.
– Det är ju Smålands landskapsblomma! Den är ju jätteovanlig, utbrister jag. Faktum är att jag aldrig sett den i Småland, men väl på flera andra ställen.
– Ovanlig? De växer ju överallt, får jag till svar. Efter några dagar i norra Jämtland, har vi sett tusentals Linnéor och jag börjar förstå att min hängivenhet inför några av alla dessa väckte en och en annan fråga.
Speglingar
Speglingar i Tarfala
Tarfaladalen är en av de mest dramatiska platserna jag någonsin besökt. Området beskrivs som “högalpint och samtidigt lättillgänglig”, vilket gör det till ett lockande utflyktsmål.
Med detta lilla inlägg vill jag kort och gott rekommendera alla läsare att någon gång besöka denna plats. Avståndet från Kebnekaise fjällstation, till platsen där jag står och fotograferar är ca 8 kilometer. Vid Kebnekaise fjällstation träffade vi minst 100 personer – vid STF:s fjällstuga i Tarfala träffade vi två vandrare och en stugvärd. Stillheten kan inte beskrivas med ord och måste upplevas. För den som vill tälta finns utmärkta platser iordningställda och för den som vill sova inomhus erbjuds plats i STF:s fjällstuga. I stugan finns, förutom en handfull sovrum, även kök och torkrum.
Tarfaladalen omges av några av Sveriges högsta toppar. Syd- och nordtoppen på Kebnekaise skymtas vid klart väder, i bilden syns solbelysta Kaskasapakte till vänster och bakom molnen till höger reser sig Kaskasatjåkka 2076 meter över havet.
Tänk att kunna gå fram till en glaciärkant och känna närvaron av bergets och isens krafter, eller varför inte stanna någon kilometer innan och beundra formerna av is, snö, ljus och sten som rinner ner för bergssluttningen. För mig är det en ynnest och när jag står där kan jag inte känna annat än vördnad för Moder Jord.
Från Tarfalastugorna kan man vandra vidare norrut, utmed Tarfalasjön och senare Kebnepakteglaciärens kant. Snart nalkas berget som kallas “Drakryggen” och leden går vidare i dalen Kuopervagge. Detta blir nog en del av min nästa tur till fjälls.
1150 meter över havet
Tjätjkavagge
Efter några dagars vandring inser man att det inte bara är omgivningarna som ändrar sig. Förutom det påtagliga faktum att ryggsäcken lättat något kilo i takt med att maten ätits upp, så sprider det sig ett högre välbefinnande inombords och man känner sig som ett med omgivningarna. Uppe på Kungsledens högsta punkt, Tjäktjapasset, öppnar sig en sagolik utsikt, som får sammanfatta de senaste dagarnas upplevelser. Friskt vatten forsar fram i dalgången, man kan bokstavligt talat se de olika väderlekarna vi upplevt och inte minst ges det möjlighet för en stunds meditation, alltmedan regn, sol, regn och sol drar förbi i ett dramatiskt och njutbart skådespel.
Att vandra
Ballinbogicohkka
Att vandra, allra helst i fjällen, måste vara något av det mest rekreerande som finns att göra. Det handlar om “back to basics”; man går, man pausar och njuter av den friska luften och milsvida utsikten, man går lite till, pausar för att äta, går vidare, slår upp tältet, lagar kvällsmat, sover, lagar frukost, packar ihop och drar på sig ryggsäcken för att strax gå vidare. Ungefär samma sak upprepar sig, dag efter annan och det kan tyckas att det enda som ändrar sig är omgivningarna. Nya dalar breder ut sig framför fötterna, vädret klarnar och luften blir högre, en bäck med det godaste vatten närmar sig och man stannar för att dricka. Kanske möter man någon annan vandrare att utbyta erfarenheter med, innan man går vidare…
Efter första dagsturen känner man enbart glädje när man stannar för kvällen – endorfiner.
Andra kvällen känns det mer i fötterna och man är glad att få ta av sig kängorna.
Tredje kvällen känns ungefär som den föregående, fastän lite mera. Dessutom börjar den oavbrutna härliga hungern infinna sig.
Fjärde kvällen bjuds ett fantastikt regn. Det är bara att krypa ner i sovsäcken och låta sig vaggas till sömn av regndropparnas sång mot tältduken.
Nya Zeelandsbilder hos Växjö fotoklubb
På strandpromenad
I morgon kväll är det dags för bildvisning hos Växjö fotoklubb. Temat för kvällen är Nya Zeeland, med bland annat bilder av den starkt hotade gulögda pingvinen.
“På strandpromenad” är fotograferad en sen eftermiddag i november 2011, när pingvinen är på väg upp till sitt bo i skogskanten efter dagen till havs. Förutom den storslagna naturen omges jag av pingvinernas skrik och skrän. “Hoiho” är pingvinens namn på urspungsinvånarnas språk Maori. Översatt till svenska blir det ungefär “den som skriker oväsen”.