Hit, men inte längre…

Natt vid Siellajohka

Ibland blir det inte riktigt som man tänkt sig… Under sommarens fjälltur planerade jag att vandra upp i Singivaggi från söder, förbi det magnifika Silverfallet. Övriga dagar denna vandringsvecka bjöd på strålande sol och ca 30 grader varmt, men just denna dag, som skulle komma att innehålla den brantaste passagen, ösregnade det. Ju längre upp mot Singivaggi jag kom, desto mer började jag tveka inför min planerade rutt. Av allt vatten från himlen hade stigen och alla stenar blivit blixthala och med en ordentlig lutning i alla riktningar var tillvaron allt annat än njutbar. Detta till trots lockade nyfikenheten och alla historier om hur vackert Singivaggi ska vara, mig allt längre. Snart tog det dock helt enkelt tog stopp. Framför mig låg en stor, brant och rund sten som skulle passeras och vid sidan av denna bjöds fritt fall ner i forsen. Efter ett bra stunds övervägande, lite vila och intag av en energikaka tog jag förnuftet tillfånga och kom överens med mig själv om att återvända vid ett torrare tillfälle. Jag ville ju komma hem och kunna berätta om upplevelsen för er som läser detta.

Sakta började jag gå tillbaka och besviken på mitt nederlag slog jag upp tältet så fort landskapet planade ut och sedan gick och lade mig. Vid midnatt hade jag funnit mig i situationen och steg upp för att dokumentera området som satte stopp för vandringen – nu skulle jag få planera om resten av turen för att hinna tillbaka till det bokade tåget hem.